I rollen som fysioterapeut och mindfulnessinstruktör har jag under mina yrkesaktiva år kommit i kontakt med mycket lidande. Lidandet hos mina kunder har oftast inkluderat en fysisk upplevelse av smärta. Under början av mitt yrkesaktiva liv som fysioterapeut har det varit naturligt både för mig och för mina kunder att i rehabiliteringen fokusera på smärtan som boven i dramat, och att göra allt vi kan för att fånga smärtan och dess bakomliggande orsaker och föra dem bakom lås och bom, så att mina kunder ska kunna fortsätta leva sina liv utan smärta. Under början av min fysioterapeutiska karriär låg alltså mitt fokus i kontakten med mina kunder uteslutande på bot och smärtlindring.
När jag fortfarande var grön i fysioterapikläderna började jag arbeta i team inom smärtrehabiliteringen i Jakobstad, där en stor del av våra kunder hade levt med svår smärta och stort lidande under lång tid. Ofta var det också svårt att förstå vad roten till smärtan och lidandet var. Jag märkte rätt fort att bot och smärtlindring inte alls var någon självklarhet och det var inte sällan jag som fysioterapeut upplevde otillräcklighet och ifrågasatte min kompetens. Samtidigt började jag hungra efter djupare kunskap och förståelse för människokroppen och för komplexiteten i det mänskliga lidandet, för att kunna utvecklas i att bemöta mina kunder och deras lidande på bästa möjliga sätt.
När jag var 1½ år insjuknade jag i diabetes typ 1, och nu drygt 30 år senare har jag fortfarande diabetes typ 1. Jag skulle ju förstås mer än gärna vara fri från det men inser att det i dagsläget inte är en realistisk förväntning. Istället har jag genom livet varit tvungen att fokusera på att skapa förutsättningar för en god livskvalitet med min sjukdom, med både bättre och sämre framgång. Bot från min sjukdom har alltså aldrig varit ett alternativ. Istället har det handlat om sjukdomshantering, vilket utöver att sköta om kroppens blodsockerbalans i alla lägen även inbegriper hanteringen av olika belastande drag som ett liv med diabetes med stor sannolikhet har förstärkt, t.ex. tankar och känslor som handlar om rädsla och kontroll.
Vi vet att det också finns många sjukdomstillstånd och syndrom vi i dagsläget inte kan bota, istället är vi tvungna att leva med de tillstånd/syndrom som livet har bjudit oss på och skapa förutsättningar för en god livskvalitet, trots att en del omständigheter inte är som vi skulle vilja att de var. Med min yrkeserfarenhet kan jag konstatera att det dessvärre också finns många smärttillstånd/-syndrom där bot inte finns på de kartor vi har tillgång till just nu, och att vi i rehabiliteringen är tvungna att skifta fokus från bot och/eller smärtlindring till smärthantering.
Min personliga uppfattning är att smärthantering och smärtlindring är två skilda begrepp med skild innebörd. Bägge leder vid framgång till minskat lidande men på helt olika vis. Strävan efter god smärtlindring innebär en strävan efter bot och att bli av med smärtsamma omständigheter vi inte vill ha i våra liv. God smärthantering innebär en större förändringsprocess där vi skapar förutsättningar för minskat lidande och ökad livskvalitet trots att smärtsamma omständigheter samtidigt kan vara en del av livet. Smärthantering innebär att röra sig bort från tankesättet ”om jag blir av med min smärta kommer jag kunna återgå till att leva ett tillfredsställande liv”, och i stället närma sig tankesättet ”om jag lär mig acceptera min smärta kan jag så småningom lära mig leva med den och därmed skapa förutsättningar för ett tillfredsställande liv”.
I mitt blogginlägg ”Långvarig smärta – Vad är det egentligen som pågår?” skrev jag något i stil med att smärta i regel aldrig är en isolerad händelse i vårt medvetande, att smärta alltid ackompanjeras av tanke, känsla och mening och således skapas en helhetlig mänsklig upplevelse. När vi rehabiliteringsmässigt skiftar fokus från smärtlindring till smärthantering är min uppfattning att vi bör utforska våra mänskliga upplevelser i helhet, sådana som de är. Det betyder att vi också bör utforska hur vi förhåller oss till våra upplevelser och så småningom kan vi få insikter i hurudan inverkan våra förhållningssätt kan ha på vår helhetsmässiga upplevda hälsa och livskvalitet.
De flesta smärttillstånd går över av sig själva eller genom att vi vidtar lämpliga och oftast okomplicerade åtgärder. När jag i min yrkesroll gör smärtanalyser i kontakten med mina kunder utvärderar jag alltid vad jag upplever att vi i rehabiliteringen kan göra för att nå smärtfrihet eller -lindring, allt annat vore väl någon form av yrkesmissbruk och -våld. Men jag upplever dock att det är lika viktigt, framförallt vid långvarig smärta, att utvärdera huruvida jakten på smärtfrihet i sig kan öka den sekundära stressen, smärtan och lidandet, genom vårt motstånd mot smärtan och verkligheten som den i nuet är.
Vi har en tendens att dra likhetstecken mellan fysisk smärta och lidande (smärta = lidande), trots att väsentliga skillnader mellan dem existerar (smärta ≠ lidande). Lidandet kan ses som en respons på smärta och formas delvis av hur vi genom våra tankemässiga, känslomässiga och fysiska processer förhåller oss till vår upplevelse av smärta. Ju mer motstånd vår respons mot smärtan innehåller, desto mer lidande tenderar vår helhetsupplevelse innehålla (smärta x motstånd = lidande).
Det är naturligt att smärtsamma fysiska förnimmelser och eventuella medföljande begränsningar åtföljs av motstånd och motvilja genom både fysiska, mentala och emotionella processer. De här processerna orsakar oss dock ytterligare smärta, stress och lidande i tillägg till de smärtsamma kroppsliga förnimmelser vi upplever och de direkta fysiska begränsningar som medföljer. När vi förhåller oss motståndsmässigt mot smärtsamma omständigheter tenderar våra handlingar, val och ageranden mer stämma överens med verkligheten så som vi önskar att den vore, istället för med verkligheten så som den faktiskt är. När vi lever med smärta men vårt agerande mer formas av hur vi önskar att vår verkligheten vore mister vi lyhördheten för våra kroppsliga signaler och uttryck, och direkt eller indirekt negligerar vi då de faktiska behov våra kroppar har. Ofta leder det till att vi forcerar genom våra gränser med påföljden att vi får uppleva en uppsegling av smärta, från vilket det kan ta t.o.m. flera dagar att återhämta sig. I längden tenderar det här forcerande agerandet leda till att vår belastningstålighet och smärttröskel sjunker. Ett annat vanligt agerande som också baseras på motvilja mot faktiska omständigheter, så som smärta, är ett slags undvikandebeteende. Vår vardag tenderar då allt mer gå mot att undvika belastning och aktiviteter i hopp om att inte behöva uppleva en smärtuppsegling som då verkar komma tillbaka som ett brev på posten, ibland med expresspost och ibland med snigelpost. Liksom vid forcerande tenderar även metodiskt undvikande leda till att vår belastningstålighet och smärttröskel i längden sjunker.
Personligen har jag lyckligtvis inte behövt uppleva vad det kan innebära att leva med svår ihållande smärta, mer än att jag råkat ut för övergående blessyrer och skadetillstånd. Tungt lidande är jag dock bekant med, i och med att jag för några år sedan fick uppleva en långdragen utmattningsdepression, vilken för mig tog sig i uttryck både mentalt och emotionellt, men även fysiskt i form av en rad olika obehagliga fysiska symptom. Jag vill inte likställa mitt lidande med någon annans, allt lidande innehåller otaliga individuella faktorer och upplevelser som andra individer inte helt och hållet kan förstå. Samtidigt innehåller dock allt lidande, oavsett omfattning, också en universal och ack så avgörande ingrediens – alla vill bli av med lidandet och på olika vis möter vi lidandet med aversion, i mer eller mindre omfattande utsträckning. I retroperspektiv kan jag helt klart konstatera att jag både medvetet och omedvetet vägrade inse hur min verklighet såg ut och att jag inte förmådde släppa taget om mitt destruktiva ”flaxande” mellan att forcera och undvika. Till slut gav min kropp upp och krävde förändring och jag fick möta den ökända väggen. Först då kunde min egen förändringsprocess mot att börja notera och bemöta mina genuina kroppsliga och sinnliga behov med mer ödmjukhet, tålamod och acceptans ta vid.
För att kunna röra oss mot ett bättre välmående är vi alltid tvungna att gå från var vi faktiskt är just nu, i det här ögonblicket, inte från var vi skulle vilja vara. Att helhjärtat kliva in i ögonblicket som pågår, så som det är, erbjuder alltid den mest pålitliga plattform för framtida möjligheter. I en vid urskog har vi inte så stor hjälp av en karta ifall vi inte förstår var på kartan vi befinner oss, fastän riktpunkten klart och tydligt skulle vara utmärkt på kartan med ett stort ”X”. När vi helhjärtat engagerar hela våra väsen i ögonblicket som pågår har den mentala föreställningen av en förutbestämd riktpunkt en tendens att blekna. "Vart du än går är du där", så som en av Jon Kabat-Zinns böcker finurligt heter. Ett sådant engagemang tenderar göra det mer lättsinnigt att härbärgera svåra upplevelser och även göra oss öppnare för nya fröjder.
Vid första anblick kanske det verkar märkligt, skrämmande, provokativt och allt annat än naturligt att stanna upp här och nu och vända uppmärksamheten inåt mot smärtan, istället för att göra allt vi kan för att så fort som möjligt bli av med den. Att utforska smärtupplevelser utan att värdera dem, inklusive våra tankar och känslor om smärtupplevelser, så som de faktiskt är i ögonblicket och öva på att tillåta även dem vara en del av vår upplevelse kan vara transformativt. Metaforiskt kan vi tala om att träna på att rulla ut den röda välkomstmattan för det vår upplevelse innehåller i nuet, oavsett vad den innehåller, utan tvångsmässiga reaktioner. Inte för att vara stoisk eller masochistisk, utan helt enkelt för att det redan är här - det är redan en del av vår upplevelse. Ur det perspektivet kan alla slags symptom på smärta, ohälsa och stress ses som generösa budbärare med användbar information om våra kroppar och sinnen. Ett perspektiv som ger oss en stabil plattform att stå på och ta ut en riktning från.
I del 2 om smärthantering kommer jag beröra smärta i relation till identiteten/egot. Jag kommer då försöka beskriva hur långvarig smärta har en tendens att hota vår självbild och hur detta ofta påverkar vår känsla av livskvalitet och tillfredsställelse.
// Jonas Lönnqvist, Body-Mind yada yada
Comments