Smärthantering – Del 2 – "Släpp taget om jaget"

Att uppleva smärta i olika områden i kroppen förknippar vi i regel med obehag. Ofta leder smärta också till oönskade följder, så som att vi inte kan använda våra kroppar så som vi skulle vilja. Det är vanligt att smärta påverkar hur vi kan utföra vardagliga sysslor, engagera oss i våra fritidsintressen, utföra våra uppgifter på arbetsplatsen och hur vi kan vara delaktiga och engagera oss i olika aktiviteter och sammanhang i våra vardagliga liv. Smärta har direkt eller indirekt också en tendens att påverka oss i hur vi upplever oss kunna förverkliga oss själva i de otaliga roller vi har i våra liv och hur vi i nuet ser vår framtid. Allt det här är sådant som direkt eller indirekt påverkar hur vi uppfattar oss själva – vår självbild, identitet eller ego.

Eftersom de flesta smärttillstånd med tiden går över helt av sig själva eller genom att vi vidtar lämpliga och oftast enkla åtgärder, utmanas vår självbild sällan över lång tid vad gäller begränsning och förändring i våra vardagliga liv. Vi kan således oftast återgå till att leva våra liv så som vi önskar göra och vår självbild/identitet får sig endast en tillfällig liten törn.

Smärttillstånd som är mer komplexa och av olika orsaker blir långvariga leder ofta, i olika stor utsträckning till att vi inte kan återgå till att leva våra vardagliga liv så som vi tänkt, med allt vad det innebär och innehåller. Det medför helt nya utmaningar för oss som vi oftast direkt eller indirekt upplever påfrestande. Jag brukar tala om att ”förändring kräver förändring” – för att vi ska kunna nå en förändring i hur vi upplever vår hälsa, våra kroppar och vår livskvalitet är vi ofta tvungna att genomgå såväl inre som yttre förändringar. De flesta av oss inser det här någonstans på ett mentalt plan när vi verkar nå en återvändsgränd i livet, men den mentala insikten gör sällan själva förändringsprocessen mindre smärtsam, särskilt inte den inre ”påtvingade” förändringsprocessen. Oönskad förändring är alltid svårt och smärtsamt och våra egon/identiteter har en tendens att göra allt de kan för att kämpa emot sådana processer, till viss del pga. ovissheten och rädslan för det okända.

En mer eller mindre omedveten och samtidigt ytterst hotfull typ av tanke för identiteten/egot kan se ut enligt följande: ”Om jag inte längre kan göra si eller så, arbeta med det här eller det där, utöva aktivitet X eller Y, delta i dittan eller dattan etc. – vem och vad är jag då, och hur i hela fridens tid skulle detta ’vem och vad’ kunna ge mig livskvalitet och tillfredsställelse?” En sådan här typ av tanke är för oss oftast drivkraft nog för att upprätthålla mönster, engagemang och ageranden som våra kroppar och nervsystem i längden inte mår bra av och således ökar lidandet och smärtan. Eftersom alternativet ’förändring’ ter sig ännu mer smärtsamt för egot/identiteten upprätthålls jakten på innehåll och kvalité i livet, genom välbekanta och trygga tanke- och känsloprocesser och ageranden, trots att de i längden i själva verket motverkar sitt eget syfte.

När vi befinner oss i en återvändsgränd, pga. smärta eller annan typ av sjukdom/illamående, är det enligt min uppfattning oundvikligt med såväl inre som yttre förändring, för att vi ska kunna trivas och känna oss hemma i våra kroppar igen. Det här är processer som ofta innehåller många faser och beteendefällor vi bör fastna i och lösgöra oss från för att komma vidare, och således behöver processerna få ta sin tid. Förändring är dock mer än möjlig att uppnå. Det har jag med glädje, medkänsla och yrkesmässig tillfredsställelse fått uppleva många gånger, även fastän lidandet varit riktigt stort.

I min egen återhämtningsprocess från att vara utmattad, deprimerad och ångestfylld har jag personligen också fått erfara hur en inre upplevelse av livet gradvis kan förändras från meningslöshet, rådlöshet och mörker till meningsfullhet, insikt och ljus. Den processen fortgår fortsättningsvis och såklart dyker lidande i mig fortfarande upp, i kortare eller längre stunder. Ibland dyker det upp som gubben i lådan och ibland kryper det långsamt fram. En stor skillnad i mina egna upplevelser av lidande i dagsläget jämfört med tidigare är dock att jag inte upplever mig överrumplas av det på samma sätt och att jag ofta (inte alltid) tycker mig kunna lotsa mig genom det i vardagslivet med en känsla av icke-strävsam acceptans, självmedkänsla och med en känsla av tillit till att ”även det här går över” samt tillit till att här finns en vacker läxa för mig att lära och något mindre vackert att släppa taget om.

Identifikation med självbilden/egot/identiteten leder oundvikligen förr eller senare för oss alla till mikro- eller makrolidande. Med identifikation menar jag att vi ser våra tankar, idéer, föreställning, åsikter, känslor, kroppar mm. som statiska och absoluta. En sådan identifikation inbegriper givetvis våra tankar och föreställningar om oss själva och om vår relation till andra och omvärlden. ”Jag är en person som är på det här sättet men inte på det där sättet, tycker om det här men inte det där, är bra på det ena men inte det andra, borde göra si men borde undvika att göra så, ska arbeta som dittan men inte som dattan, är del av den ena gemenskapen men inte den andra och bör således ha de här värderingarna och prioriteringarna men inte de där osv.” Vid långvarig begränsande smärta eller sjukdom kan vi inte återgå till livet som det var innan smärtproblematiken/sjukdomen tog vid. För att komma vidare i livet och återfinna tillfredsställelse och harmoni är det min uppfattning att det är viktigt att öka medvetenheten, utan filter, om våra identifikationer och hur de påverkar oss i vårt mående och i våra handlingar i den verklighet vi lever i just det här ögonblicket.

När vi blir mer och mer medvetna om vad vi identifierar oss med blir det lättare att klart och tydligt se vad vi behöver släppa taget om och vad som vore bra att stärka inom oss själva för att komma vidare utgående från var vi står just nu. Sådana insikter kan i sig vara transformativa och plötsligt öppnas dörrar som tidigare varit låsta eller som vi kanske inte ens noterat att existerar. Bakom dessa dörrar finns outforskade möjligheter och således existerar oundvikligen även gömda skatter!

Om identitet/självbild/ego och hur våra identifieringar med det skapar lidande kunde man fortsätta skriva om och resonera kring i år och dagar men det känns nu ändå lägligt att runda av med två citat, det ena av Lao Tzu och det andra av Thich Nhat Hanh: ”New beginnings are often disguised as painful endings” och ”No mud, no lotus”.

I nästa del, del 3, om smärthantering kommer jag beröra primärt och sekundärt lidande. Jag kommer då försöka beskriva vad dessa innebär och hur de tenderar manifesteras i våra liv när livet innehåller smärta och andra svårigheter.

// Jonas Lönnqvist, Body-Mind yada yada