Smärthantering - "Slappna av och släpp taget om motståndet"

Min senaste bloggtext ”smärta x motstånd = lidande” handlade till stor del om vår mänskliga tendens att skapa sekundärt lidande och stress, genom vårt naturliga och fullt förståeliga motstånd till att bemöta våra smärtupplevelser med acceptans och tålamod. Det här inlägget kommer beröra hur vi kan minska vårt lidande vid långvarig smärta eller sjukdom, genom att lära oss släppa taget om motståndet vi bär på mot smärtan och mot den verklighet vi i det här ögonblicket lever i. Det här inlägget bygger vidare på min senaste bloggtext ”smärta x motstånd = lidande” och det kan därför vara hjälpsamt att läsa den innan du läser vidare, för att få ut mer av innehållet i det här inlägget.


Det primära lidandet, lidandet som ingen kan undkomma oavsett hur vi väljer att leva våra liv, ligger mer eller mindre utanför vår kontroll. Lidandet i mina texter handlar ofta om långvarig smärta och sjukdom men primärt lidande kan likväl innebära helt andra utmaningar, som sätter käppar i hjulet för hur vi tänkte att livet (eller just det här ögonblicket) skulle bli. Smärtan som uppstår genom separation från nära och kära, smärtan i att gradvis begränsas och förändras i takt med stigande ålder, smärtan som knackar på dörren i form av besvikelse eller svek, smärtan i att känna sig ensam eller rädd för något etc. Oundvikligen bjuder livet på mikro- och makroutmaningar som vi mer än gärna önskar att vi kunde välja bort. Den här önskan blir avgörande för hur de svårigheter livet för med sig påverkar vår känsla av att vara hela, vår livskvalitet, våra stressnivåer och vår förmåga att slappna av – eller snarare är det hur vi förhåller oss till att det existerar en ’önskan’ om att det vore annorlunda som blir avgörande för hur vi kan leva vidare med de erfarenheter livet givit och ger oss.


Ifall vår önskan om att det vore annorlunda är absolut och i själva verket innebär ett krav om att ”det måste vara annorlunda” tenderar sinnet fastna i en pingpong-match mellan det förflutna och framtiden. På ena sidan står det förflutna – våra tankar och minnen om hur det var innan smärtan utvecklades och innan vi började begränsas, och vad det innebar för oss. På andra sidan står framtiden – våra kontrollerande tankar om hur vi vill att det ska bli parallellt med ångestfyllda katastroftankar om att det kanske inte alls blir så, och vad det skulle kunna innebära. Den här pingpong-matchen gör att vi går miste om den enda stund vi någonsin har tillgång till – ögonblicket som pågår – vilket är den enda stund från vilket vi någonsin kan navigera och göra medvetna val.



Ifall vi kan släppa taget om kravet och istället utforska vår önskan om att det vore annorlunda med nyfiken öppenhet, kommer vi börja lägga märke till att det vi kallar för ’smärta’ eller ’lidande’ i själva verket består av en kaskad av element och faktorer som vi avslappnat kan utforska när vi återkopplar sinnet till det pågående ögonblicket. Ur det perspektivet lär vi oss bli allt mer medvetna om vad i våra upplevelser som är primärt lidande och vad som är sekundärt lidande. Att medvetet kunna särskilja vad i våra upplevelser, i det pågående ögonblicket, som är primärt lidande och vad som är sekundärt är enligt mig en revolution som möjliggör omfattande förändring.



Direkt medvetenhet om vårt primära lidande gör det möjligt för oss att utforska oss själva i våra försök att fysiskt, mentalt och emotionellt kontrollera och förändra det som faktiskt ligger utanför vår kontroll, just nu. Direkt medvetenhet ger oss således i sin tur möjligheter att träna på att släppa taget om kontrollen och om våra försök att manipulera våra faktiska upplevelser. Att ’släppa taget’ inbegriper även att stanna upp, slappna av och tillåta – istället för att sträva, kämpa och streta emot. Men varför göra det om vi faktiskt inte vill ha det som vi har det? Varför slappna av och tillåta det vi inte vill tillåta? Helt enkelt för att just nu, i det här ögonblicket, är det redan som det är. I just det här ögonblicket känner jag vad jag känner, tänker vad jag tänker, ser det jag ser, hör det jag hör och mina kroppsförnimmelser är som de är. Varför låtsas som om det inte vore så? Och vad händer om jag slappnar av i det? Mina fysiska, mentala och emotionella reaktioner på hur det är just nu är också som de är, och de är också en del av min upplevelse just nu. Vad händer om jag slappnar av och tillåter även dem att vara som de är utan att reagera på dem?



Just nu, när du läser det här, i exakt det här ögonblicket, föreslår jag att du lägger märke till ditt andetag. Ta dig gärna lite tid för att verkligen uppleva känslan av att andas. Lägg märke till hur det känns i magtrakten när buken töjs ut lite när du andas in och sjunker in tillbaka när du andas ut...



...stanna nu gärna upp vid kommande rader var för sig och ta dig lite tid för att uppleva och utforska...


...hurudana ljud lägger du märke till just nu? Tänker du på ljuden eller lyssnar du faktiskt?...


...och vad kan du se? Går det att släppa taget om att tänka på det du ser och istället bara ta in alla former, färger, skuggor och ljus som finns där du är?...


...dyker det upp tankar?...


...kanske blir du medveten om hurudant känsloläge du befinner dig i?...


...och hur känns det i kroppen, finns det spänningar någonstans?...


...allt det här är en del av din upplevelse, i det här ögonblicket...och i det här ögonblicket...en del element kanske upplevs vara behagliga, andra obehagliga eller neutrala...just nu är det så här det är...


...lägg märke till att din kropp fortsättningsvis andas och följ inandningen och utandningen igen vid buken, hela vägen in och hela vägen ut...


...vad händer om du låter axlarna sjunka ner lite grann, särskilt under utandningen?...


...vad händer om du låter ansiktet mjukna och slätas ut när du andas ut, låter käken falla ner lite grann?...


...är det möjligt att föreställa dig att hela din kropp får sjunka ner en aning mot underlaget?



Att 'stanna upp' på det här viset innebär att gå från ett tillstånd av fysiskt/mentalt ”görande” till ett tillstånd av ”varande”. Varande innebär inte att slöa, slappa eller gå in i någon slags mental/fysisk dvala. Att verkligen 'vara' inbegriper icke-värderande och fullständig vakenhet, uppmärksamhet, nyfikenhet och öppenhet för vad som sker inom och utanför oss, i det här ögonblicket. I ett sådant tillstånd lär vi oss att avslappnat observera våra kroppsliga, sinnliga, emotionella och mentala upplevelser samt hur vi mentalt, emotionellt och fysiskt förhåller oss till eller reagerar på de upplevelser vi faktiskt har. Vi lär oss också observera hur kroppen i stunden reagerar på våra mentala och emotionella upplevelser utan att behöva agera på det vi lägger märke till. När vi lever med smärta och/eller sjukdom kan vi på det här viset öka vår medvetenhet om vad i vår upplevelse som är primärt lidande och vad som är sekundärt, eller med andra ord, hur vi har det och hur vi tar det.



Med träning blir vi allt snabbare på att odramatiskt lägga märke till vad som är primärt (hur vi har det) och vad som är sekundärt (hur vi tar det) i våra upplevelser. Den särskiljningen ger oss möjlighet att bryta våra automatiska tendenser att försöka kontrollera och manipulera det som befinner sig utanför vår kontroll (det primära), och således bryter vi också utvecklingen av våra ständigt pågående sekundära stress- och lidandeupplevelser. Det betyder nödvändigtvis inte att smärta eller annat primärt lidande försvinner men vår förmåga att slappna av i ögonblicket som det är ökar dramatiskt, t.o.m. när våra upplevelser är riktigt svåra. Att släppa taget och slappna av kan verka enkelspårigt och trångsynt men faktum är att det ingår i en mer återhämtande motsats till att leva i kamp och jakt. Vad det kan leda till för dig i ditt vardagliga liv och i din upplevelse av din livskvalitet kan jag inte svara på men det är min enfaldiga upplevelse att det är värt att utforska, för oavsett innebär det förändring och ”förändring leder till förändring”.



Allt det här är så oerhört simpelt och samtidigt så oerhört komplicerat. Det är en sak att sitta här framför datorn och komponera ihop dessa textrader i form av teorier och mentaliserande. Det är en helt annan sak att överföra det till oss själva i praktiken, "i stundens hetta", i våra vardagliga liv och att faktiskt åstadkomma förändring. Ofrånkomligen kommer vi under våra förändringsprocesser stöta på paradoxer, fällor och diverse utmaningar men oavsett var, när, hur och varför, fungerar de som budbärare från vilka både små och stora insikter kan uppstå.


I nästa blogginlägg kommer jag bygga vidare på innehållet i det här. Jag kommer då beröra hur vi kan lära oss att medvetet bemöta de utmaningar som vi står inför, i nuet, istället för att reagera på dem. Vi kan runda av här för den här gången och sammanfatta primärt och sekundärt lidande, och alla olika fasetter det inkluderar, med den välkända sinnesrobönen: Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Så simpelt men ack så svårt.


Och förresten...hur känns din andning just nu? ;)


// Jonas Lönnqvist, Body-Mind yada yada

15 visningar0 kommentarer