Acceptans är ett klurigt begrepp och inte sällan väcker det känslor. Troligtvis delvis eftersom innebörden av begreppet lätt kan missförstås och delvis eftersom svårigheter helt enkelt är smärtsamma.
På ett mentalt plan inser vi alla att smärta, sjukdom och övriga svårigheter är en del av livet och de flesta av oss kan på ett mentalt plan acceptera att det är så. Men i stunden livet bjuder oss på en storm och lidandet är stort, verkar det som om acceptansen och övrig livsvisdom, för många av oss, är som bortblåst och istället infinner sig motvilja, svåra känslor och starka reaktioner.
Men hur ska man kunna acceptera det som helt enkelt känns omöjligt att acceptera? Smärtan, sjukdomen, åldrandet, illamåendet, begränsningarna, bortgången, separationen, sveket, orättvisan, lögnen, våldet mm. Och vad ska det vara bra för, att acceptera det vi vägrar acceptera?
En vanlig missuppfattning är att acceptans innebär att det helt enkelt ”bara är att acceptera” eller ”bara är att gilla läget”. Acceptans är ingenting passivt och har ingenting med att ge upp eller med underkastelse att göra, och inte betyder det att vi måste tycka om något vi faktiskt inte tycker om, eller rent av avskyr, heller.
Att acceptera något innebär att klart och tydligt se verkligheten för vad den är, just nu, och att med klarsynthet agera i enlighet med de förutsättningar den verkligheten fört med sig.
Ifall vi har en stark motvilja mot något eller ifall vi upplever svåra tankar och känslor, som en reaktion mot något, behöver vi inte ändra på de upplevelserna och försöka tänka andra tankar och känna andra känslor. Istället kan vi med ärlighet iaktta också vår motvilja mot och våra reaktioner på det som plågar oss och ’acceptera’ eller konstatera att ”det här ögonblicket är redan ett faktum och mina tankar och känslor är också redan här – det här är min upplevelse just nu”.
Acceptans inbegriper alltså även att vi tillåter våra inre upplevelser av något som händer att vara som de faktiskt är – dock utan att identifiera oss med våra tankar och känslor, alltså att vi inte tolkar deras innehåll som en absolut sanning.
För att inse värdet av acceptans kan det hjälpa att förstå konsekvenserna av att inte acceptera. När vi inte kan eller vill acceptera nuet som det är, motarbetar vi det som redan är ett faktum. När vi förnekar faktum, kommer vi försöka tvinga saker och ting att vara som de inte är, och ett sådant förhållningssätt till nuet kan skapar lidande och sekundära svårigheter.
När vi inte vill se något för vad det är, skapar vi en inre konflikt. Konflikten inom oss står mellan verkligheten som den är och hur verkligheten ’borde’ vara. När vi skapar ett ’borde’, som vi omedvetet klänger oss fast vid, skapar vi samtidigt sekundär stress och en oförmåga att slappna av. Stress är alltså ett resultat av att vi försöker vara ’där’ när vi ju faktiskt är ’här’.
Att vilja förändra saker och ting vi är missnöjda med är det absolut inget fel på. Utan målsättningar, visioner och en förmåga att eftersträva dem skulle vi inte kunna skapa ett liv vi vill leva eller hjälpa andra skapa förutsättningar för ett gott liv. Framsidan av strävsamhet är alltså positivt men likväl innehåller det en baksida.
Baksidan av strävsamhet blir vi tvungna att leva med om strävsamheten föds ur en ovilja att ’acceptera’ och samarbeta med de faktiska yttre och inre omständigheter vi befinner oss i just nu. Vi försummar då ögonblicket som pågår, vilket klyschigt nog faktiskt är det enda ögonblicket vi någonsin har. Allt annat än det här ögonblicket existerar enbart i form av minnen och av föreställningar (vilka uppstår i form av tankar och de tankarna upplever vi just nu).
När vi väljer att verkligen uppleva och acceptera det här ögonblicket som det redan är och samtidigt tillåter oss själva tänka och känna det vi redan tänker och känner, utan fastklamrande eller undantryckande, kan vi med klarsynthet agera med hela vårt väsen, i samklang med de förutsättningar det här ögonblicket för med sig. När vi lyckas med det är sannolikheten dessutom mycket större att vi också kan närvara i och acceptera ögonblicket som följer och på så vis skapa en positiv utveckling där vi själva står vid rodret, oavsett väder, och styr skeppet i en insiktsfull riktning.
Att leva med smärta och sjukdom eller att befinna sig i andra svårigheter innebär med all sannolikhet att vi inte får styra i medvind och solsken hela tiden. Med jämna mellanrum råkar vi ut för motvind och oväder och vi blir tvungna att kryssa fram, kasta ankar eller söka oss tillbaka till tryggare vatten tills stormen är förbi. Och även om vi verkligen gör vårt bästa för att navigera insiktsfullt och agera med vishet, händer det sig nu som då att vi går på grund.
Det är inget fel med att gå på grund. Det är en del av resan och när det händer så är det redan ett faktum. Om vi är villiga att ’acceptera’ det och samtidigt acceptera vår motvillighet, får vi igen en ny möjlighet att agera med vishet i nuet. På det viset kommer vi också att växa och lära oss ta hand om oss själva lite bättre, ögonblick för ögonblick, och vi blir även mer mottagliga för välbehag, avslappning och frid.
Att möta livet och oss själva med acceptans är något vi kan öva på och övning ger färdighet. Själv upplever jag att mindfulness är ett oerhört fint sätt att fördjupa sin självkännedom och förmåga till acceptans på, men det finns även många andra oslagbara tillvägagångssätt.
Värdshuset
- Rumi
Att vara människa är att vara värdshusvärd.
Varje morgon en ny gäst.
Ett glädjeämne, en sorg, en elakhet,
en passerande insikt kommer som en oväntad besökare.
Hälsa dem alla välkomna!
Även om det är ett sällskap bestående av sorger,
som våldsamt sveper genom huset
och tömmer det på möbler,
så möt varje gäst med vördnad.
Den gör dig kanske mottaglig för en ny fröjd.
Den mörka tanken, skammen, illviljan,
möt dem vid dörren med ett skratt
och be dem kliva på.
Var tacksam oavsett vem som kommer,
för de kommer alla som vägvisare från fjärran.
// Jonas Lönnqvist