Smärthantering - Del 3 - "Smärta x motstånd = lidande"

I del 1 av den här ”bloggserien” om smärthantering skrev jag att vi har en tendens att dra likhetstecken mellan fysisk smärta och lidande (smärta = lidande), trots att väsentliga skillnader mellan dem existerar (smärta ≠ lidande). I det här inlägget kommer jag främst beröra vår mänskliga tendens att skapa ett slags förstärkt lidande när våra liv innehåller smärta, sjukdom eller andra svårigheter.


Dalai Lama uttryckte nån gång, kanske något klyschigt, att ”The basic thing is that everyone wants happiness, no one wants suffering.” Uttrycket ter sig vid första anblicka kanske fånigt och överdrivet självklart men jag upplever samtidigt att det också innehåller ett djup, med en mänsklig sanning som vi alla kan relatera till när vi börjar utforska hur vi fungerar, kanske framför allt när vi är med om svårigheter så som smärta. Uttrycket förmedlar att det verkar finnas en naturlig och grundläggande drivkraft i oss människor. En drivkraft som får oss att sträva mot lycka, glädje och välmående och som får oss att sträva bort från lidande, smärta och överlag oönskade upplevelser. När vi lever med utmanande omständigheter så som smärta och ohälsa är det förstås en jackpot för oss människor att vi har den drivkraften. Tack vare den vidtar vi åtgärder vi upplever lämpliga för att komma bort från eller minska lidandet och som vi tror för oss närmare välmående. Tyvärr verkar drivkraften dock också ha en skuggsida. Den skuggsidan får vi ofta uppleva när vi lever med obehagliga omständigheter som ligger utanför vår kontroll och som är svåra att lösa, t.ex. långvarig/ihållande smärta eller sjukdom. Hur märkligt det än vid första anblick kan verka börjar drivkraften då ofta motverka sitt eget syfte och istället för att hjälpa oss minska lidandet vi bär på tenderar vårt lidande istället frodas.



På ett mentalt plan inser de flesta av oss att lidande hör livet till, att vi alla måste genomgå lidande i perioder i livet. Åldrande, bortgång, sorg, svek, uppbrott, sjukdom, smärta osv. undgår ingen och på ett mentalt plan verkar vi kunna förstå och acceptera det. Den här typen av lidande, det som hör livet till och som ingen kan undkomma, kan vi kalla för primärt lidande.


Sekundärt lidande är en lidandeform som efterföljer det primära lidandet och som skapas av våra tankar (tolkningar, analyser, minnen, framtida spådomar mm.) och känslor som är förenade med de fysiska förnimmelser av smärta eller sjukdom vi upplever. Det sekundära lidandet uppstår när vi möter det primära lidandet med motstånd, genom att reagera mot det både mentalt, emotionellt och fysiskt. Vi kan ta långvarig nacksmärta som exempel. Det primära lidandet är i det fallet de fysiska obehagliga förnimmelser som uppstår i nackpartiet vid ett givet ögonblick. Det sekundära lidandet kan följaktligen uppstå mentalt i form av tankar som t.ex. ”varför just jag?”, ”jag orkar inte med det här längre”, ”varför kan ingen hjälpa mig – läkarna måste ha missat något!?”, ”tänk om det är farligt”, ”jag kommer aldrig kunna göra det där igen”, ”tänk om jag blir invalid” osv. Emotionellt kan det sekundära lidandet uppstå i form av obehagliga känsloupplevelser så som rädsla, oro, ilska och nedstämdhet. Fysiskt kan sekundärt lidande uppstå i form av det kroppsliga motstånd vi gör mot de obehagliga primära förnimmelser som uppträder i nackpartiet. Det kan t.ex. yttra sig i form av muskulär anspänning i ett försök att skydda oss från nacksmärtan och/eller genom att vi börjar hålla andan eller andas ytligt och oregelbundet.



Dessa former av sekundärt lidande är fullständigt förståeliga och mänskliga men när vi fastnar i dem bidrar samtliga till att vår upplevelse i helhet blir tyngre och vi blir tvungna att axla en intensivare och mer kronisk form av stress. En intensivare stressrespons bidrar dessutom, rent neurofysiologiskt, till att de primära smärtupplevelserna förstärks. I mitt blogginlägg ”Långvarig smärta – Vad är det egentligen som pågår?” Använde jag mig av en ljudförstärkare och sensorlampa för att metaforiskt redogöra för hur sensitiviteten i delar av våra centrala nervsystem kan påverkas av otaliga faktorer och således påverka våra upplevelser av smärta. Sekundärt lidande och kronisk stress är definitivt faktorer som neurofysiologiskt bidrar till av våra centrala nervsystem blir sensitivare och bidrar således till att tröskeln för att vi ska uppleva smärta sjunker.



Vidyamala Burch – lärare i mindfulness och medkänsla, författare, medgrundare av ”Breathworks” och pionjär i utvecklandet av mindfulnessbaserade program i smärthantering, delar i sin bok "Living well with pain and illness" in sekundärt lidande i ytterligare två olika former – blockerande/undantryckande och drunknande/överidentifierande. De här formerna innehåller olika mönster vi tenderar gå in i när smärta är en del av vår upplevelse. Utåt sätt verkar det förekomma stora skillnader mellan de här två formerna av sekundärt lidande men det finns ett par väldigt väsentliga likheter formerna emellan. En väsentlig likhet är att bägge former på ett eller annat sätt grundar sig i ett försök att undvika smärta. En annan är att bägge former växer ur en underliggande önskan om att vår upplevelse borde vara annorlunda än den faktiskt är. En tredje väsentlig likhet är att när vi upplevelse- och beteendemässigt går in i någon av dessa former så har vi förlorat helhetsperspektiv, om än på olika vis.



Blockerande/undantryckande grundar sig i uppenbart undvikande. I ett försök att fly från upplevelsen av smärta och tillhörande obehagliga sekundära upplevelser, gör vi vårt bästa för att utesluta en del av den verklighet vi just nu befinner oss i. Men genom våra flyktförsök från upplevelsen av smärta och sekundära efterföljande obehagliga tankar och känslor om smärtan, skapar vi mer och mer sekundära lidandeupplevelser. De medvetna och omedvetna strategier vi använder oss av i våra flyktförsök variera individer emellan men ofta inbegriper strategierna någon form av tvångsmässig distraktion och undvikande. Den undantryckande formen av sekundärt lidande är lite som om vi skulle försöka fly från vår egen skugga – En omöjlighet som är kostsam för våra kroppar och sinnen och vi får ofta betala ränta i form av rastlöshet och oförmåga att stanna upp och slappna av, konstant målmedvetenhet och driftighet/presterande, ångestfylldhet, ilska och irritabilitet, emotionell och mental ”spetsighet”, förnekande, ökat kontrollbehov, beteendemässiga och/eller substansmässiga beroenden mm.



Den undantryckande/blockerande formen av sekundärt lidande klarar vi av att vidmakthålla ett kortare eller längre tag, beroende på våra energidepåer, men i längden är det en utmattande strategi som tömmer våra energidepåer och förr eller senare synliggörs illusionen vi skapat. Som metafor kan vi ta som exempel att vi står i pool och pressar ner en stor badboll under vattenytan med våra händer. Vi klarar av det ett bra tag men måste konstant jobba med våra armmuskler för att hålla illusionen om att badbollen inte existerar vid liv och förr eller senare är vi tvungna att släppa taget och då dyker badbollen upp igen och stöter till våra plyten.



Från att ha befunnit oss i en blockerande/undantryckande form av sekundärt lidande kastas vi nu över till den totala motsatsen och ”drunknar i” eller överidentifierar oss med vår smärta och vårt lidande. Den här formen av sekundärt lidande yttrar sig annorlunda och karakteriseras ofta av att vi överväldigas av och försjunker oss i vår smärta och vårt lidande. Plötsligt känns det som om ingenting annat än smärta och lidande existerar och den upplevelsen ackompanjeras ofta av t.ex. orkeslöshet, nedstämdhet, hopplöshet, uppgivenhet, inaktivitet, fysisk och mental passivitet, initiativlöshet, motivationsbrist, offermentalitet och katastroftankar och -känslor. Efter att vi har befunnit oss ett tag i den drunknande/överidentifierade formen av sekundärt lidande återfår vi lite krafter och energi och vi både kan och vill börja vara mer aktiva igen. I ett tag upplever vi oss åter mer balanserade igen men ”inövade” beteendemönster är listiga som rävar och envisa som åsnor och innan vi vet ordet av är vi tillbaka i att blockera/undantrycka. Cirkeln är sluten och vi försöker åter fly från vår egen skugga, tills vi åter drunknar och inte kan uppfatta något annat än vår skugga igen.



Det här är ett upprepande mönster de flesta av oss lever enligt när livet innehåller smärta, sjukdom eller andra oönskade omständigheter. När vi börjar utforska vår tillvaro med öppenhet och nyfikenhet börjar vi också notera att sinnet tenderar tycka att mer eller mindre varje ögonblick skulle kunna finslipas lite grann, oavsett hur bra vi objektivt sett än har det. Det här ögonblicket, så som det faktiskt är, är för sinnet och egot sällan helt fullständigt. Det verkar alltid finnas någonstans att gå, någonting att göra, någonting att ändra eller någonting att uppnå. Vi har medvetet och omedvetet en idealbild av hur vi själva och våra medmänniskor ’borde’ vara, tänka och känna och en idealbild av hur tillvaron i stort ’borde’ vara. När ett ’borde’ existerar i vår upplevelse innebär det även att vår upplevelse innehåller en delvis bristande acceptans gentemot tillvaron i nuet, så som den faktiskt är, samt en strävan mot ett framtida idealögonblick som inte existerar just nu. En upplevelse av strävan och icke-acceptans innebär att vi lever i konflikt med oss själva och med tillvaron, och konflikt innebär stress och lidande.



Oavsett om vi är tvungna att leva med smärta, sjukdom och/eller andra svårigheter eller inte, lever de flesta av oss i någon typ av flaxande mellan att blockera ut/undantrycka något ur vår upplevelse och att drunkna i/överidentifiera oss med något i vår upplevelse. När smärta och sjukdom är en del av livet är sannolikheten dock stor att de två sekundära lidandeformerna är lättare för oss att iaktta, i och med att det primära lidandet då är mer uppenbart men oavsett smärta och sjukdom eller ej existerar i de flesta av oss en strävan mot ett ideal, mot ett ögonblick som är aningen mer fullkomligt än det ögonblick som pågår just nu.



I nästa del, del 4, om smärthantering kommer jag beröra pro-aktivitet (dvs. medvetet agerande) och re-aktivitet (dvs. inlärt automatiskt agerande). Jag går då in på hur vi kan minska vårt lidande när vi lever med smärta och sjukdom, genom att gå från re-aktion till pro-aktion och genom att bryta cirkeln med undantryckande/blockerande och överidentifierande/drunknande.


// Jonas Lönnqvist, Body-Mind yada yada

12 visningar0 kommentarer